Mikael Parkvall nämnde apropå att ”det ligger kunskap i språk” som skulle försvinna med språket och verkade tycka att det är ett ganska trivialt argument. Och visst, utan att försvara argument som att kunskap om örter endast finns på det utrotningshotade språket, tycker jag att det lingvistiska och historiska värdet i att bevara språk försvann i diskussionen, eller åtminstone att dokumentera dem (vilket aldrig kan göras nog).
Lånord till exempel vittnar ju om hur folket har vandrat och vilka folkgrupper de har mött. Att finska har ett indoiranskt lånord för ”hundra” visar ju på att dessa folkgrupper för väldigt länge sedan varit i kontakt. Om finska hade dött ut kanske denna information helt gått förlorad. Detsamma gäller rekonstruktion av kultur, såsom att indoeuropeerna hade hund och häst (*kwon och *h₁eḱwos) men inte katt.
För att inte tala om att undersöka vilka grammatiska strukturer som är möjliga inom mänskligt språk; strukturer som kanske bara finns i mycket små och utrotningshotade språk.
Mikael Parkvall nämnde apropå att ”det ligger kunskap i språk” som skulle försvinna med språket och verkade tycka att det är ett ganska trivialt argument. Och visst, utan att försvara argument som att kunskap om örter endast finns på det utrotningshotade språket, tycker jag att det lingvistiska och historiska värdet i att bevara språk försvann i diskussionen, eller åtminstone att dokumentera dem (vilket aldrig kan göras nog).
SvaraRaderaLånord till exempel vittnar ju om hur folket har vandrat och vilka folkgrupper de har mött. Att finska har ett indoiranskt lånord för ”hundra” visar ju på att dessa folkgrupper för väldigt länge sedan varit i kontakt. Om finska hade dött ut kanske denna information helt gått förlorad. Detsamma gäller rekonstruktion av kultur, såsom att indoeuropeerna hade hund och häst (*kwon och *h₁eḱwos) men inte katt.
För att inte tala om att undersöka vilka grammatiska strukturer som är möjliga inom mänskligt språk; strukturer som kanske bara finns i mycket små och utrotningshotade språk.